Längtade efter en rejäl sovmorgon efter en tung och slitig vecka, minst sagt.

Woho, ÄNDA till 3:15 innan nattens första vakenpass var igång, härligt!
Efter letande och intag av allergimedicin till Leo, vattendrickande Viggo och försöka få dom att somna,
vem är trött då?
Inte jag,. Drog på mig mjukisarna och ställde mig och tittade ut genom fönstret ut på dagisgården nedanför, och började fundera på dom senaste, för mig ganska turbulenta dagarna.

Beskedet om att vi nu är 3 syskon i den här familjen som bär på genen för ärftlig bröstcancer,
det kom inte som någon superchock, men ändå någonstans önskade man ju att beskedet vi fick skulle varit positivt / negativt,. (elin, du fattar)

Kan känna att det är skönt att vi iallafall har varandra, vi är inte ensamma i det här, och kommer kunna prata och stötta varandra i huruvida vi kommer hantera att vi fick den här delen av arvet från våran mamma,
så det finns ändå lite ljus i tunneln,. Och som ja såg syster Elin skrev i sin blogg,
dom har kommit en bra bit sedan mamma gick bort i cancer -96,.
Nu har ju ingen av oss fått diagnos  bröstcancer , och hoppas ingen av oss kommer få det, men ändå så följer nu kontroller och mammografi så vi alla är på den säkra sidan.

Jag gav upp min vakenhet när klockan slagit 4. Var för kallt för att stå där vid det dragiga fönstret,
drog på mig en tjocktröja och hoppade ner i sängen i det för tillfället 16gradiga sovrummet, uppfriskande minsann!

Veckan till ära:
Barnen är sjuka i vattkoppor båda 2. Kom hem från Uppsala i Fredags och då visade Daniel deras prickiga magar och ryggar,. Kul, äntligen, kände jag litegrann. Vi som exponerat Leo flera gånger sedan han började så vi skulle bli av med "skiten", fast jag hoppas Daniel inte får gt nu, då han klarade sig när han var liten, om vi skall lita på hans mamma och pappa (vilket ja ibland / oftast inte gör ) ; )

De lär ju visa sig om han blir prickig han med..
Då ligger han illa till, medicin och sjukhuset. Jippie, han får snart klippkort. '

Dagen till ära:
Har gråtat ögonen ur mig, för idag suger livet ordentligt!
Jag kan inte fatta vilket skit och helvette vi satt oss i,
och hur jag ska försöka lösa med skola och jobb, jobb eller skola? Inge jobb, ingen skola?
"Bara att ta lån, alla har ju det idag", "Man kan plugga deltid och jobba deltid", "Bestäm dig bara, är väl inte så svårt?"

Nej men kan någonannan snälla bestämma åt mig, för jag kan inte!!

Jag ska göra som du säger, bara ta ett beslut, håll mig till de, och går de skit får de vara skit.
Thats life, alla har väl någongång behövt göra uppoffringar eller ta beslut man kanske inte är hundra på,
och det kanske blir bra i slutändan (om sisådär 4-5år och 280.000:- senare i studieskulder)

Känns det lockande, Nej, tyvärr.
Kommer jag lyckas, Ja, kanske.

Kommer jag ångra mig på vägen, mest troligt.

Ahhh, gud,
ge mig ett tecken!


Och hejsan vilket kul och positivt inlägg det blev idag,.
; )