Känner egentligen inte för att skriva någon direkt förklaring till min väldigt omsorgsfullt valda rubrik för dagen.

Jag känner just nu bara att det finns väldigt många usla människor i världen.
Uslast är ni, som står där och låtsas vara schyssta, den man ska lita på,
men som så fort man vänder ryggen till, hygger dom dig med största köttkniven.

Det måste kännas kul att utnyttja personer så som ni gör?
Ni gör det säkert med gott samvete, och ni slipper göra en annan människa det minsta lycklig här i livet.
Slipp så mycket ansvar ni bara kan, för gud förlåt om man någonsin skulle ha en ärlig chans till en förbättring.

Jag kan inte göra mer,
jag kan inte ge er mer,
jag kan inte offra mig själv mer,


jag kan göra det annorlunda,
men hur?

Är det bara jag som blivit galen, eller har all energi gått åt till att tro att alla sökande skall vara ngn copycat av originalet ikväll? 
"Michael gjorde mer så här och sådär"


3 minuter av rent autotune är magiskt! Michael var med oss här ikväll, bla bla
bull bull säger jag!!
Bästa tjejen blir sågad, " jag tål inte dina vibraton" -  Men att man totalt pajjat "you are not alone" med s.k hundvalpsögon och menlöst tittande upp i skyn, det ska kallas för magisk sång?

KOM IGEN NU JURYN!!!

Hoppas folket vet bättre än så,. 

Idag gick jag från jobbet 17.08 och vet att jag är ledig HELA helgen, och hade jag inte varit det hade jag faktiskt övervägt sjukskrivning,. Känns inte så spännande att man vill ligga och gömma sig under täcket hela dagemn, efter 8dagar sedan öppningen,. Vad är det för fel på mig??

Jag längtat sedan Maj när jag sökte tjänsten, men nu känner jag mest ångest pch känner mig besvärad när jag står och gör mitt jobb,.
Att jag i princip bröt ihop på kören igår gjorde ju inte saken heller..

Jag har dansat större delen av mitt unga liv, alltid haft skitlätt för att lära mig texter och koreografier.
Men nu, nu är jag som ett enda stort mellanslag. Tomt, överhoppat,.
mitt minne är som ett mellanrum mellan mig och min kropp, för jag kommer inte ihåg vad vi gått igenom och ingenting tycks vilja fastna.

Jag vet att glömskhet är ett allvarligt tecken på stress, och jag kanske borde ta det lite allvarligare än jag gör.
Idag innan jag gick hem letade jag efter mina nycklar 6 gånger i samma ficka! Trodde ja tappat dom. Bra va?

Fick höra igår att jag ska sluta tro jag är superwoman.

Är det så ni uppfattar mig, att jag tror jag skall klara allt och att jag har sjukt höga krav på mig själv?

I mitt eget tycke känner jag mig bara kaos, har svårt att reda ut vad som är viktigast och vad jag själv vill främst.
Känner absolut inte att jag försöker göra allt, och att göra det perfekt. Men det sägs ju att man själv har svårast för att erkänna sina fel,brister och misstag. Ligger alltid ngt rätt i det, så jag skall ta åt mig vad ni har sagt,
och försöka fundera ut vad jag skall prioritera just nu. ♥

En sak vet jag, och det är att jag INTE kommer prioritera att se idol hädanefter. Thats for sure!


Hjärta för mina ögongodis här hemma
     

♥              ♥             ♥

Skit va längesen man va in här,.
Jo, jag har faktiskt en anledning att inte sitta och spendera så mkt tid hr (som om ja gjord de tidigare)
anyway,. Jobar nu, på nya fina Espresso house i västerås, de känns bra, eller iaf överkomligt,. Nu såhär i början är de mest jobbigt eftersom ja har varit hemma 24seven sista 15månaderna med mina småliv (ta inge illa upp älsko) ;)

Men så är de.. I 15 månader har ja nattat barn, gjort typ 450 frukostar, typ389 middagar
(man drar minus alla gånger vi är sämnst och hämtar mat, eller när vi blivit bjudna på god mat från annans kök)
så blir de kanske typ 389.
Bytt typ 1800 blöjor, och nu känns det som om allt bara togs ifrån mig.. Allt ansvar, allt gnäll och tjat, men också all närhet, allt gos, alla ledsna miner när man lämnar rummet eller inte får som man vill.
Jag gick från att träffa mina barn och daniel mer än halva dygnen, till att träffa mina barn 4 timmar på över 2 dygn, det bytet känns faan inte okey!!

Och jo ja vet att det är u i början allt blir kaos, man kan inte planera hur det ska gå på jobbet så man får vara flexibel,

men jag är den enda som pendlar med än 2mil, men jag är också den enda som har 2 barn! Och vet ni vad,
jag jobbar nästan lika mycket som min chef, och tror ja är den enda som har en lång stängning för att sen öppna igen nästa morgon,. Vet inte om det alltid kommer vara så, eller om det bara är nu,. Ska ha ett möta med min platschef för att lägga fram mina önskemål om framtida schema, eftersom jag nu är schemalagd att jobba stängning även dessa kommande 3 Torsdagar, vilket betyder att kören blir lidande..  De är just nu inte värt de, inte ens lite.

Ja jag ska vara glad att ja har ett jobb, för ja vet hur sjukt svårt de kan vara nu att ens få chans till ett,
men det är inte alla som går i mina skor varje dag,
inte alla som måste lämna sina hjärtan hemma, och ha en sjuk skuldkänsla och ångest tills jag återigen sätter nyckeln i dörren väl hemma.

Men jag ska väl vara glad, antal jag...
För någonstans mitt i allt detta så har jag iallafall ett jobb,.

Vem har sagt att det ska vara så lätt hela tiden?

Tycker inte att vi haft det allt för lätt sista 10månaderna,
så trodde känslan när jag började jobba skulle bli mer positiv, inte ångets, skuldkänslor och egenhat...