Fredag, helt enkelt.

Jag tror att det efter månader av uppehåll är dags att hitta tillbaka hit, min plats där jag oggar och berömmer, längtar och tjatar, drömmer och andas. Min lilla vrå som jag använder för att tömma huvudet på allt som snurrar, vilket är endel nu för tiden.  Titta bara på min banner, pojkarna är SÅ mycket äldre nu, och mitt liv ser annorlunda ut. Och det blir ju så, när tiden går och saker händer och man inser i efterhand hur fullt upp man hade med allting, att man glömmer att känna efter. Att bevara stunden. Att vara precis där just då. Vissa stunder är bra att dom gick mig förbi utan att jag direkt la energi vid det, dom gjorde mig mer skada än nytta. Men tiden emellan dom sämre stunderna, önskar jag hade fått mer plats. Mer tid. Jag ska jobba på det, vara mer närvarande, uppskatta dom små sakerna, känna av stunden och låta saker få kännas. Det gäller iaf. dom bra sakerna. Seeeeen, finns det mindre bra saker också, såklart. Även dom behöver plats.  Ett sätt att ge dessa saker mer tid och plats är att vara här. En privat sfär där jag inte får svar från fysiska personer, men kanske hittar vissa svar själv. Jag ska testa att ge mina hjärnspöken och issues, frågetecken och problem, en större plats i mitt liv, genom att på ett sätt ge dom uppmärksamhet, istället för att ignorera hur det känns, och låtsas som ingenting. För det har jag fått lära mig, att bara köra på löser ingenting. Har haft en sån där krypande känsla i kroppen senaste dagarna. Mycket känslor som försöker hitta ut men inte riktigt kan ta sin rätta form i samtal. Speciellt inte med dom jag vill och behöver prata med. Det är ibland som om när jag försöker säga en sak, men jag tänkte och menade egentligen något annat. Var jag kanske otydlig, eller verkade det bara så mycket enklare i mitt eget huvud? Att det ska vara så svårt. Frågan är kanske VARFÖR ska det vara så svårt? Eller, jag förenklar tanken lite till.  ÄR det verkligen så svårt? Gör VI det själva såhär svårt? Gör DU det såhär svårt? Jag skulle kanske behöva ändra mitt sätt, eftersom det så relativt ofta verkar bli fel när jag egentligen bara ville fråga, vara omtänksam, hjälpa. Eller ska jag kanske bara göra på exakt samma sätt, tills jag accepteras vara den som går på som en ångvält tills jag kommit dit jag vill. För jag är ju trots allt rätt beslutsmedveten och vet vad, och vart jag vill. Ibland blir det kanske lite tokigt "hur". Det står en kille utanför mitt fönster på jobbet pratar högt om hans vecka på jobbet. "Sovit på hotell hela veckan, så jäkla skönt med frukosten och slippa tänka på att ta hand om sin egen säng. Bara åka" Jag bevakar honom en stund, och kommer på mig själv att tänka att han säkert är ungkarl, inga barn eller någon som väntar på honom där hemma. Ser inte ut att vara den som lägger direkt mycket tid på sig själv, han bor säkert i sina arbetskläder. Han tjänar nog ganska bra, för jag har sett att han kör en hyfsat ny bil. Men jag tror inte han har så speciellt mycket mer i sitt liv än sitt jobb, behöver inte visa sitt "bästa jag" för ngn annan, inte engagera sig, inte prestera. Därför han gillar hotell. Checka in, skräpa ner, äta frukost som någon annan gjort och ställt fram, gå därifrån, helst utan att plocka undan, vidare till nästa hotell, and so on, and so on. Eller är det kanske han som har det enkelt och perfekt? Hans till synes tomma, smutsiga och arbetsklädda liv, ständigt flaxande mellan flytkiga hotellrum, kanske är det som var det enda han behövde. Och om det är så enkelt att vara nöjd med livet, varför gör vi andra det så förbannat svårt? This got my head started. Tror det får bli ett inlägg senare. Känner att huvudvärken tränger sig på nu när jag gav känslan i kroppen lite utrymme. 30 min kvar på jobbet, vill åka hem NU! Hämta bus-viggo och handla mys inför helgen, sen krypa ner i soffan bara han och jag. Lugn och ro, mitt lilla ankare. <3