Onsdagen blev lite oplanerad, då jag jobbade mackpass vet man ju aldrig när man kommer från stället. Men gick bra till slut iaf, trots lilla skadan jag drog på mig. När ska ja ge mig, kan lika bra kapa fötterna på en gång? Fick höra några visa ord idag, "att om man inte kan skratta, så kan man lika gärna stänga av". Precis så känner jag också med livet just nu. Jag skrattar alldeles för lite, allting har kommit till en punkt när det bara är allvar och måsten. Jag saknar glädjen i vardagen, ljuset i den numera grådassiga verkligheten som tog mig med storm för några veckor sedan. Jag har stängt av, på många plan. Fysiskt och psykiskt, har vardagens allt för inrutade liv bit för bit stulit passionen jag hade för dig, för oss. Hur hittar man tillbaka, när man inte orkar göra det själv? ♥ Men trots de, har jag skrattat idag. Det kändes härligt, befriande. Känslan av att vara sådär verkligt glad fick mig att pirra, för första gången på länge. Jag kanske har lite liv kvar därinne, som är värt att vakna upp för, innan det är för sent. ♥ Jag fann ett brev 54 ord Du skrev om vårt liv Hur du tappade tro Det är så det e´ Han tar och han ger Håll mig hårt En sista gång Säg mitt namn Älskling ljug, gör vad du kan Se på mig, som du gjorde då När jag var allt som du litade på Det var då Det känns som 1000 nålar Jag går på krossat glas Vi fann alla sätt att älska Men ingen väg tillbaks