"För alla motgångar kommer den någonting positivt ur det"
Jag bara väntar på det positiva, för fanimig är det motgångar nu!

Dagar av total förvirring blev till veckor, som rullade på till månader, 
medans vi bara levde på och antog att det skulle lösa sig av sig själv.
Att ignorera problem har aldrig varit min starka sida, 
men ändå lät jag det bara glida förbi.

Jag vet inte ens hur allting började. Jag kan väl inte klandra 
lågkonjukturen?
Kanske för att det gjorde det synligt, och till verklighet.?

Dom senaste månaderna,året har vi gett och sett varandras sämsta sidor, 
och verkat bara accepterat vart det bar,
jag tror iofs ingen av oss kanske trodde det skulle bli såhär, 
utan att vi skulle "rida ut stormen" och leva vidare.

Du åkte hem över helgen, i hopp om att det är bristen på egentid som 
gjort att iaf vad du känner just nu blev så starkt.
Vad har jag för "ursäkt" då?

Jag har ju (enligt många) the dream just nu,. 
Jobb, 2 fantastiska barn och en sambo som funnits vid min sida senaste 
5 år och snart 6månaderna.

När man tror man gör det som är rätt, är det just DE som blir mest fel!
Jobba och försöka lägga tid på ngt annat utanför jobbet, 
och då blir det problem, för då är Jag den enda som har ett liv. 
Hur hittar man balansen??

Blir lätt att man tänker på saker som hänt genom åre av det vi  
kallar vårt gemensamma liv, 
men också på saker som innan var bara mitt.  


- Tiden när jag vankade natt ut och natt in med viggo i 
famnen för han vägrade sova, och gick upp nästintill Varje morgon 
(om man hade tur) klockan 04:30, och man skulle ändå vara glad, 
och pigg, och tacksam.
Det dröjde ca 9 månader innan allting kunde fungera 
vad man kan anse som "normalt"
när man är småbarnsförälder. Låter kanske som någonting man 
ska räkna med när man sätter barn till världen,
och även efter en problemperiod må vara över, 
så orkar inte alla ta sig upp igen.

- När vi fick reda på att du skulle varslas på jobbet, 
då vi var mitt i en husaffär som skulle förverkliga våra drömmar 
om tomt till barnen, vår frihet och fantasi i ett underbart litet boende. 
Snabbt vändes världen upp coh ner, 
från lånelöfte och budgivningar, till flytt till lägenhet på lillsidan. 


- Även om jag intalar mig att det inte ska få forma mig, 
så är saknaden efter mamma otroligt, ibland outhärdlig.
Den får mig till världens svagaste människa, 
medans många runt omkring verkar leva efter citatet
"what does´nt kill you makes you stronger". 

Jag tycker de är bullsh*t, ärligt. För jag kan inte komma på 
så fruktansvärt massa fler saker som kan knäcka 
en människa mer, än att förlora en förälder, 
en livspartner, 
ett barn, 
en vän.
Att mamma dog har enligt mig inte gjort mig starkade, 
snarare till ett känslomässigt vrak,. 




Får man använda såna saker som "ursäkter" 
för att man ballar ur i perioder?

Att man ibland blir totalt omänsklig, 
för man faktiskt egentligen inte är mer än mänsklig?

♥

Vi irrar runt varandra och försöker få livet att fungera,
känner oss motarbetade och bortglömda, 
irriterade och orkeslösa.

Mitt i allt gav vi upp,
kommer vi orka hitta tillbaka?

Orkar vi ge mer, 
offra mer, 
älska mer?




I don't know how to love him
What to do, how to move him
I've been changed, yes really changed
In these past few days
When I've seen myself
I seem like someone else

I don't know how to take this
I don't see why he moves me
He's a man
He's just a man
And I've had so many
Men before
In very many ways
He's just one more

Should I bring him down
Should I scream and shout
Should I speak of love
Let my feelings out?
I never thought I'd come to this
What's it all about?

Don't you think it's rather funny
I should be in this position?
I'm the one
Who's always been
So calm so cool
No lover's fool
Running every show
He scares me so

I never thought I'd come to this
What's it all about?

Yet, If he said he loved me
I'd be lost; I'd be frightened
I couldn't cope
Just couldn't cope
I'd turn my head
I'd back away
I wouldn't want to know
He scares me so
I want him so
I love him so...