känna någonting,
Jag måste inte känna, någonting.

Men ändå gör jag det,
men det jag känner är inte lycka,
inte längtan,
inte saknad,


Jag känner någonting, som inte går att förklara i ord,
inte går att beskriva i text,
knappt kännbart,
för jag vill inte känna någonting åt det, egentligen.

Jag känner bara, tomhet, på något sätt.

Det blev väl glömt,
eftersom du fick annat.

Jag ska väl inte lägga energi åt det här egentligen, för ja behöver den till annat.
Har sjukt massa annat i mitt liv som tar tid och förtjänar min tid bättre, än det här.
Så nej, tror det är dax att gå vidare nu.


(Och det här var ett sådant inlägg som mina undrbara syskon kommer anmärka på nästa gång vi ses,
att jag skriver som om jag försöker vinna årets "känslo"-blogg,
men jag är inte gjort av sten, och kan inte i Varje inlägg klaga på dåliga kaffeLatte. :) )