Idag kunde dagen nog inte varit så mycket värre / jobbigare / ledsam...
Såna här dagar all ens ork bara sugs ur en, man blir tom så man nästan tappar andan.

Barnen, mina kära söner 2, ibland är dom totalt GALNA!!!
Leo är mitt i världens värsta trotsålder, jag som trodde inte det kunde bli mycket värre är det varit andra gånger jag varit på väg att faktiskt skänka bort honom                      FÅR man känna så?

Ibland vill man stundvis ta sina saker och bara gå, gå så länge benen orkar bära mig, för ibland orkar ja faktiskt inte "Bara vara mamma".  Ska man inte känna sig sådär totalt fulländad som människa när man fått barn?                           Barn ska ju vara livets bästa mirakel, göra livet värt att leva och uthärda all dess smärta som kommer med det,.

Jag känner inte det varje dag. Inte när man kämpar med dom enklaste sakerna dag ut och dag in, försöker få honom att förstå att du inte får kasta leksaker på väggarna så tapeterna går sönder, förklarar att man måste stanna när man cyklar och det kommer en väg, den ständiga tjatet om att "nu är det mat, nu ska vi sova, ta dom här kläderna istället, de är 25grader varmt ute och för varmt för jeans och tjocktröja"

När ska det börja gå lätt, när ska det bara vara underbart att vara mamma??

Självklart ÄLSKAR jag mina barn, så mycket att hjärtat nästan hoppar ur kroppen på mig när jag står i dörröppningen och tittat på dom när dom sover. Jag längtar efter dom när jag inte har dom nära, fast det ibland kan göra så ont när jag inte får en stund ensam. 


I Grund och botten är det väl såklart inte deras fel,
det är bara mamma som e trasig i själen..  



                  ♥