Jag slutade kämpa emot idag,
och tillät mig tänka och känna.


Reslutatet blev:
Jag kämpar med varje millimeter av min kropp och själ för att hålla det kvar,
och försöker komma till rätt med mina tankar, drömmar, farhågor och visioner.

Men det är svårt, och det kräver mycket av mig.

Jag orkar inte lägga minsta lilla ork av tanke på hur livet borde vara,
hur vi ska komma dit, eller varför vi inte redan är där.

Vi borde redan ha varit där,
och inte här.

Varför är vi här,, fortfarande?

♥