För tillfället är det mest tomt.

Jobbet igår resulterade i kaos.
18:13 åkte jag bussen till jobbet.
00:15 satt jag på bussen hem.

Valen man har i livet är ibland så himla svåra,
varför kan ingen annan bara komma och berätta vad och hur man skall göra, och garantera att det blir bra?

Arbetsliv i kombo med familjeliv,
familjeliv i kombo med egentid,
egentid = egoism?

Arbetsliv just nu, not so good.
Samtalen till chef, läkaren och ams haglar just nu.
Vissa samtal bättre än andra.

Familjelivet är väl på sitt sämsta humör just nu, kanske för att en stor del av familjen, (Jag)
inte länge är jag.
Beteer mig som ngon jag inte känner igen,
känner inte längre som jag brukade,
och det är förvånande.

Jag trodde jag skulle leva efter Italienska mottot:
"Never let go, never give up, never surrender"

Misslyckande känslor är väl dom som är starkast just nu.
Men att känna såhär, att man offrar sig själv för ett jobb,
att man offrar sin familj,
är inte värt ngt jobb i världen, faktiskt.. ♥

Dagen spenderas till samtal till chefen, ett samtal till läkaren, ett samtal TILL till a-kassan,
och sen kanske världen känns lite ljusare.


If you care, let me know. :/